Tukt är ett ord som väckt många debatter inom kristen tro och kristen uppfostran.
Och jag är inte sämre än att jag tänkte ta mig an detta ord, och se vad bibeln verkligen säger om tukt.

Att uppfostra innebär olika saker beroende på när och var.

Då: Aga. Nu: Inget lördagsgodis?

Vi är alla på det klara med att uppfostran behövs. Bibeln nämner det på många ställen. (Se bibelverserna nedan) Uppfostran är viktigt. Därför ska vi uppfostra. Men vi gör det på det sätt som är brukligt i denna tid och kultur. Vi agar inte, för vi lever i en tid då det är förbjudet. Men vi följer bibeln, för vi uppfostrar. Uppfostrar utan tukt.

Om vi går till nya testamentet och läser efesierbrevet kapitel 6 igen, men nu i 1917 års översättning:
"fäder reta icke era barn till vrede, utan fostra dem i Herrens tukt och förmaning" Där hittar vi ordet tukt som rört om så mycket i alla grytor. Det grekiska ordet som används i grundöversättningen och som blivit översatt till tukt är paidéia. Ordet betyder uppfostran, träning av barn. Samma ord, paidéai har också använts i hebreerbrevet kapitel 12, vers 6, då översatt till aga. "Den Herren älskar, den agar han" (1917 års översättning)

Så när ett ord som betyder uppfostran, träning av barn översätts till tukt och aga, kan jag mycket väl förstå att det feltolkas och därigenom leder till att en del har agat sina barn. Nu har vi kommit långt i sverige och det är inte längre lika vanligt att man agar barn, och de flesta kristna har inte ens tänkt tanken att det skulle vara en del av den kristna uppfostran. Men tyvärr finns det många länder som fortfarande rättfärdigar aga utifrån bibeln.

Ordspråksboken kapitel 22, vers 15:
Oförnuft häftar vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.

Här har vi ett bibelord som säger en hel del. Innan jag fick barn tänkte jag att det var väl ändå ganska grymt skrivet, att oförnuft häftar vid barnets hjärta. Barn som är så söta. Och så fick jag barn. Och dom retas, ljuger, slåss, nyps, rivs, skriker, luras, puttar grannbarnen. Osv i all oändlighet.
Man tvingas erkänna att ens egna barn visst inte var helt sådär änglalika och oskyldiga som man från början trott att de skulle vara. Men en sak har jag märkt. Att uppfostran driver bort det. Som det står i versen. Ja, givetvis tuktar jag dom inte med ris, då jag lever på 2000-talet, och mitt hjärta och förnuft säger mig att det är fel med tukt. Men jag fostrar dom. Jag säger nej nej nej, jag skriker nej! Jag tjatar, gnatar och tjatar lite till, jag peppar och berättar om och om igen vad som är rätt och vad som är fel. Berömmer dem när de gör rätt och försöker leda dem framåt i rätt riktning med hjälp av kärlek och förnuft och en hel del av det tålamod jag måste be Gud om mer av varje dag. Jag anstränger mig till det yttersta för att få dom att förstå att man inte får vara dum.

Och det funkar! De lyssnar till slut. De slutar nypa varandra hela tiden. (De gör det bara i smyg när inte mamma ser på.) De vet mycket väl att man inte får. För det har mamma och pappa lärt dom. Hur skulle de veta det om ingen lärde dem det? Vad skulle det bli av dem om vi inte uppfostrade dom? Om vi inte skällde på dem när de hittar på dumheter? Jag vill inte ens tänka tanken...

Kära föräldrar, uppfostra era barn, det är bibeln tydlig med att det behövs. Tukta dem, inte med ris och käpp, utan med kärlek, tålamod och en fast, vänlig vägledning fylld av uppmuntrande ord.

Ordspråksboken kapitel 10, vers 17
Den som tar emot fostran visar vägen till liv,
den som undviker tuktan leder vilse.

Ordspråksboken kapitel 12, vers 1
Att älska fostran är att älska kunskap,
enfaldig är den som skyr tuktan.

Ordspråksboken kapitel 15, vers 31
Den som tar emot hälsosam tuktan
får tillträde till de visas krets.

Ordspråksboken kapitel 29, vers 15
Tuktan med käppen ger vishet,
men en ouppfostrad pojke är en skam för sin mor.

Ordspråksboken kapitel 29, vers 17
Tukta din son, så gör han dig nöjd
och fyller dig med välbehag.

Hebreerbrevet kapitel 12, vers 11
För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje,
men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet.

Jessica Strömberg